Novell; Rädd Nu?
Om den här novellen;
Titel; Rädd Nu?
Antal ord; 1,917
Åldersgräns; 11+
Varningar; Inga vad jag kan komma på.
Annat; Skriven till en skoluppgift, så den är lite mildare än det mesta jag gör. Lite kul är att lillsyrran läste den och visade den sedan för sin svenskalärare. Hon i sin tur använde den som exempel för sina niondeklassare för hur man skriver en bra novell. Dock är den något cliché, jag hade idétorka.
--
Innehållet i denna novell är helt ur mitt eget huvud. Eventuella likheter med riktiga personer eller händelser är sammanträffanden Använd ej utan min tillåtelse.
--
Jag lutade mig bakåt från datorskärmen och granskar snabbt det jag åstadkommit hittills. Jag hade fastnat igen, det var ett som var säkert. Att det skulle vara så svårt att skriva en ordentlig skräcknovell! Jag som hade gjort det flera gånger förut, varför skulle den här gången vara något annorlunda!
Jag började skjuta med fötterna för att få kontorsstolen, tillsammans med mina tankar, att snurra några varv innan jag reste mig upp för att gå ut i köket. Väl inne öppnade jag kylskåpet och letade reda på en öppen Coca Cola-flaska, samtidigt som några mindre vänliga ord om skrivarkramp gick igenom mitt huvud.
På väg tillbaka till vardagsrummet tog jag en snabb blick mot klockan på väggen i hallen - halv elva - mina föräldrar skulle vara hemma om minst en trekvart. Det var en sak att vara ensam hemma i en timma eller två, men under en hel eftermiddag tar sakerna att gör snabbt slut och detta ledde gärna till tristess. Vilket i sin tur resulterade i att jag - trots total brist på inspiration - bestämde mig för att skriva en ny novell.
Efter att ha tagit en klunk av colan satte jag mig ner igen och bläddrade ner i word-dokumentet för att fortsätta där jag slutade.
Min hand släppte musen och stannade upp ett ögonblick för att låta mig tänka efter om jag verkligen hade sett rätt, innan jag bläddrade tillbaka för att dubbelkolla.
Vad i...?
Med rynkade ögonbryn läste jag den understrukna frågan som jag med säkerhet visste att jag inte hade skrivit, men som ändå fanns där.
ensam hemma?
Ett ryck med axlarna, sedan markerade jag de två orden och tryckte på delete, innan jag bläddrar längst ner i dokumentet. Mina ögon vidgades då jag såg en upprepning av frågan två rader under det jag senast hade skrivit, fast men ett tillägg;
inte rädd?
Den första tanken som slog mig att mina föräldrar hade kommit hem tidigare och att de nu gömde sig och väntade på att jag skulle börja leta efter vem som än hade skrivit meddelandet.
Visst, jättekul. Sorry morsan, farsan, men man kan inte skrämma skräckförfattaren.
Jag reste mig upp och gick fram till fönstret.
Ingen bil på uppfarten.
Okej, så man kanske kan skrämma skräckförfattaren.
Jag vände mig om och tittade mot skärmen. Ända härifrån kunde man se frågan som nu gjorde mig nervös.
'Inte rädd?'
Frenetiskt försökte jag komma på någon annan som möjligtvis kunde ha kommit på att skämta såhär, men ingen jag kände bodde nära nog eller skulle ha gjort sig besväret.
Plötsligt gav jag uttrycket "flyga en halvmeter i luften" en mening då ett dundrande ljud hördes igenom huset. Efter ett ögonblicks panik insåg jag att ljudet ifråga var min stereo på övervåningen som hade satt igång på full volym.
Halvt springande, halvt snubblande tog jag mig upp för trappen, rusade in i mitt rum och kastade mig på knä för att komma åt knappen och stänga av stereon. Tystnaden slog emot mig och sakta blev jag medveten om minsta lilla ljud, alltifrån den tickande klockan i hallen till surrandet från frysen på nedervåningen. Jag drog djupa andetag och kände nu att min hals sved från stressen de senaste händelserna hade skapat.
Efter några försök med lugnande tankar och påminnelser till mig själv att detta var verkligheten, inte någon skräckfilm, började jag resa på mig.
Att hela övervåningen låg i mörker insåg jag först nu och längtan efter det upplysta vardagsrummet tog över då jag rusade ned för trappen igen. Väl nere i hallen stannade jag tvärt och höll blicken klistrad mot fönstret i utterdörren. Det enda jag kunde se var min uppskärrade spegelbild, men nervositeten skapade en inre syn av hur ett blekt ansikte med stirrande ögon skulle dyka upp utanför och innan jag tillät mig att tänka närmare på det hade jag rusat fram för att försäkra mig om att dörren var låst.
Altandörren.
Jag sprang mot andra änden av hallen, svängde vänster in i vardagsrummet, men frös mitt i rörelsen.
Skit.
Handtaget på dörren var uppdraget. Öppet.
Skit. Skit, skit skit skit skitskitskitSKIT!
Tanken jag inte hade vågat tänka innan, att det faktiskt var någon här for igenom mitt medvetande. Det lilla lugn jag hade lyckats behålla var som bortblåst då paniken välde upp inom mig i mångdubblad styrka. Jag var på ett ögonblick inne i köket och slet ut den låda jag visste innehöll köksknivarna.
Vänta...
Vad höll jag på med? Tänk om det faktiskt var någon som skämtade med mig, som inte var beredd på att jag skulle ta det på sådant allvar?
Eller...
Eller, så var det någon sjuk Michael Myers-wannabe som gömde sig någonstans, med en kniv beredd, inte olik den jag nu hade greppat i min egen hand.
Som väntade.
På mig.
En kväljande känsla av rädsla steg i halsen och min hand slöt sig hårdare runt köksredskapet.
"H-hallå?", ropade jag, tvekande.
Visst. Skitsmart.
"Ä-är det någon där? Hallå?"
Jag var nära att tappa kniven då - vem det nu var - bestämde mig för att svara med att sätta på min stereo igen.
Jag svalde hårt och tog ett djupt andetag innan jag sakta började ta mig upp för trappen, obekvämt medveten om att musiken hindrade mig från att lyssna efter en eventuell inkräktare.
"Eventuell"? Det är någon här!
Jag smög vidare i korridoren, blickade snabbt förbi den halvöppna dörren som ledde till mina föräldrars sovrum, innan jag stannade utanför dörren som ledde in till mitt eget rum. Tvekande höll jag vänsterhanden på handtaget, innan jag gick in.
Tomt.
Efter att återigen ha stängt av stereon drogs min blick mot garderoben i det bortre hörnet i rummet. På tå tar jag mig försiktigt fram och en del av mig kommer att tänka på att om detta hade varit en skräckfilm, så hade det funnits en skrämmande bakgrundsmusik just nu. Musiken skulle ha byggt upp spänningen tills det blev olidligt och det var alltid då som tittarna kunde ana sig till vad som skulle hända.
Någon fåfäng del av mig sade då att eftersom det inte fanns någon musik, då var det okej, inget skulle hända, det var ingen där!
Med kniven framför mig som en försäkring drog jag upp dörren.
Det enda jag möttes av var kläder och lite allt möjligt annat som jag fått för mig att stoppa undan därinne.
Men innan jag hann dra en suck av lättnad hörde jag en ljudlig duns från rummet som låg vägg i vägg med mitt, badrummet. Jag snodde runt och den här gången tappade jag verkligen kniven. En svordom tog sig ur mig, men samtidigt var jag glad över att min vanliga otur hade undvikit mig och inte fått kniven att träffa någon av mina fötter. Andetagen darrade och känslan av att jag när som helst skulle spy satt som en klump i halsen.
Med skakande händer plockade jag upp kniven igen och tog mig ut i korridoren. Försiktigt öppnade jag dörren till badrummet och smög in. Ingen där, det var tomt sånär på allt det som brukar finnas i rummet. Toalett, tvättkorg, handfat och...
Duschen.
Mina tankar rusade iväg till den berömda scenen i Psycho då jag ryckte undan draperiet, men jag såg bara mer tomhet. Nu när jag äntligen hade lyckats övertyga mig själv om att det inte var någon där vände jag mig om och gick ut i korridoren igen. Det var då jag märkte att dörren till mina föräldrars rum inte längre var öppen, utan helt stängd.
Med ett plötsligt överskott av mod - eller var det kanske dumdristighet? - som jag inte var riktigt säker på varifrån jag fick rusade jag in, bara för att mötas av ytterligare ett tomt rum. Snabbt kollade jag under sängen, i garderoberna, till och med under byrån av någon obegriplig anledning, med det var ingen där.
Jag tog mig på benen och drog ett djupt andetag.
"Hör du? Vem du än är - ge dig av innan jag ringer polisen!". Jag han knappt avsluta meningen innan jag hade kastat mig över telefonen på pappas nattduksbord. Eller rättare sagt; där telefonen brukar vara. Det enda som fanns där nu var laddarstället. Jag tryckte på spårarknappen samtidigt som jag förbannade vilken idiot det än var som kom på den åh så briljanta idén med bärbara telefoner.
Det pipande ljudet ledde mig tillbaka in i mitt rum och jag lade ifrån mig kniven för att riva funt bland kläderna på golvet för att hitta telefonen. När jag väl hade lyckats skulle jag precis till att trycka in numret då den började ringa. Jag tappade telefonen i min förvåning, men tog snabbt upp den igen i hopp om att det var mamma som ringde och skulle berätta att de snart var hemma.
Det faktum att det stod "anonym" på displayen krossade dock den strimman av hopp totalt. Jag tryckte på luren och höll telefonen mot örat.
"Ha... Hallå?", sade jag med låg och trevande röst.
Inget svar.
"Hallå?"
Jag rykte till då ett hest skratt ljöd i andra änden. Snabbt avbröt jag samtalet genom att trycka på lurknappen och slog in 112. Hjärtat slog dubbla slag i halsgropen.
Efter vad som verkade vara en evighet svarade någon i andra änden och jag hade en vag aning om vått som
tårar?
rann ner för mina kinder.
"Välkommen till 112, vad har inträffat?"
Jag skulle precis till att kasta ur mig hela situationen till kvinnan som svarade, men min röst fastnade och min blick var fixerad i spegelbilden i fönstret.
"Hallå?"
I fönstret såg jag mig själv, med tårar som rann nedför kinderna och händer som krampaktigt klamrade sig fast runt telefonen.
Jag kommer spy.
"Hallå? Hallå, är det någon där?"
Spegelbilden visade även en man stå bakom mig, med ett ansikte skrämmande likt det jag tidigare hade föreställt mig och vars blick mötte min utan en blinkning. Och vars hand höll samma kniv som jag hade lagt ifrån mig tidigare. Höjd ovanför mig.
Jag kommer spy. Kommer att spy.
Jag kände ett starkt behov av att skrika, men min strupe hade snörpt ihop sig och jag fick inte fram ett ljud. Jag hade ingen aning om hur länge till mina ben skulle klara av att bära mig. Mannen bakom mig flinade brett. Varenda nerv i min kropp skrek åt min att göra något, att jag var en idiot som bara stod där, att
... jag kommer att spy, kommer spy, spy, spy, spy, SPY!
han skulle döda mig om jag inte gjorde något, jag måste göra något!
Ett klick och tutande från telefonen bekräftade att personen i andra änden hade lagt på och ljudet bröt min tillfälliga paralysering.
Skriket som hade lagrats upp inom mig ljöd nu för full styrka och jag kastade mig från inkräktaren, som i samma ögonblick kört ner kniven framför sig. Det vassa föremålet skar mot min rygg och rädslan i mitt tjut togs över av smärta. Jag snubblade ihop i en hög mot väggen, snyftandes och såg sedan med en tårfylld blick upp mot främlingen. Hans ögon stirrade fortfarande och hans hand hade kniven i ett fast grepp. Han höjde armen samtidigt som jag knep igen ögonen och...!
Med ett ryck satte jag mig upp i stolen. Jag såg mig omkring i vardagsrummet med uppspärrade ögon och sedan jag fick grepp om var jag befann mig lutade jag mig tillbaka och försökte lugna mina andetag.
En mardröm, bara en hemsk mardröm.
Ett dovt skratt fyllt av lättnad gick igenom mig medan jag snurrade runt i stolen, men kände sedan hur skrattet övergick till ett kvävt skrik då min blick fastnade på datorskärmen...
rädd nu?
/Lilo
